BRAGD!

Jag vill påstå att rysarmatchen i dubbeln idag och vinsten för Johansson/Aspelin är en sån fet enorm bragd att det bara inte är klokt. Vilket spel oj oj oj jag är helt matt! Fantastiskt!

urnnedsättning, en tid man bokar

det finns en klaustrofobi
även i döden

trär gröna ögon och syskons blå
omkring marmorfot
på en man
vars stoft tycks osänkbart

ikväll är mullen en rak räls
ner i djupet

på så olika fot vi står
när vi släpper

copyright Nina V A

vira blåtira och grodperspektiv

Midsommarslagsmål jamenvisst…

Sonen blev påhoppad av två polacker i Halmstad i lördags natt, misshandeln blev ringa tack vare att polis fanns intill och kunde stoppa slagen men lik förbannat – va fan är det som händer?

Kanske sonen var tuff som en spruta och knuffade sig fram, kanske han bara log med fel vinkel, vem vet numera vad som ska till

Nu har inte detta med polacker att göra, jag vet inte om de är mer fightbenägna än andra, men det är för jävligt hur våldet breder ut sig och inte stannar det vid en smäll längre, nä fan man måste pumpa sig slut med sparkar som den jävla fegis man är och hey varför inte filma skiten samtidigt så att man kan lägga ut sitt fegisdåd på nätet och få smileysovationer, jävla idioter!

Ligg ner själva nån gång, perspektivet är helt annorlunda.

Alltså, klart jag är lättad att han bara har en värstingblåtira och är igensvullet snedögd men jag är förbannad på vart vi är på väg och oron som inte borde behöva ta så mycket plats. Störtförbannad!!!!

Samtidigt passar jag på att vara arg över att mellanslagstangenten verkar ha lagt av eller iaf får jag smocka till den rejält för resultat, kanske den vill associera till min text

PMS-varning helt enkelt

så mycket lättare att avfärda då, right?

That´s how it is – perspektiv

slutna spjäll och matjes eller alternativ

midsommar imorgon…

inte hysteri, stress, jäkla-skit-väder-ilska eller det kommersiella tvångsgapet och alla måsten omkring.
Inte kryddsnaps i strupen innan kl. 12 eller variationer av denna – fläder, lakrits eller viol, samma, samma – överflödet eller det påklistrade familjelyckoruset, vännens sliskige man som tror han är don Juan, eller alla krismöten bakom knuten med annan vän som tror sig själv om inget – nej, nej, självklart är det inte därför…

jag tycker så mycket om högtider, jag rår inte för det – jag tycker verkligen OM våra högtider, alla högtider.

Ibland känns det nästan som om man borde skämmas, som om det är någonting riktigt läskigt fult med traditioner men jag tycker det är fint, så länge man kan hålla det naturligt och utom tvång i sitt format.

Lite respekt måhända?

Ok, det borde inte behövas en speciell helg för att umgås, jag vet, argumenten haglar ofta tunga och anti-trupperna är vida utbredda med höga rop men för mig är högtider barndom, varm sådan,
med mycket glädje, närhet och människor, levande människor, färgrika människor, naturliga människor.

Midsommar är landet, myggbett, krans av prästkragar och klöver, jordgubbsröda fingrar och leenden upphängda kring öron, barfotadans, gräsfläckar på knän och kläder, ris a la malta och slick runt munnen, trängsel under presenning eller på altan när regnet kommer. Smatter, smatter, smatter. Bottenlösa, oförstörda pupiller svävar. En hinna i den skimrande imman, ljuset – det fantastiska ljuset!

Man saknar gemenskap när den inte längre finns så uttalat formad som förr och nog är vi allt väldigt traditionsbundna och släpper knappast annan in när väl årsringarna är knutna.

Tänker på pappa idag och hans ensamhet, tänker på mamma och hennes ensamhet, tänker på mig och mina syskon och våra former av ensamhet som liksom finns där i kulissen, oroligt hm… jag skulle inte kalla det vankande utan mer snarare diffust närvarande, betraktande.

Hur spjällen sluts

sandlådor och galonord (stjärnfall i dyngan)

Vuxna människor…
vad är vi för förebilder när vi själva fortfarande bankar kaka i sandlådan och ikläder oss galon så att vi lätt kan torka sörjan från våra uppblåsta kroppar.
Ge fan i den gula kakformen, den är min! Mitt, min, mitt, jag, jag, jag, mitt, min, mitt, jag bla bla blaaaa

Jag blir trött, matt och spottar grovkornigt språk ur halsen, fan man borde göra som di Leva och hänga sig fast i ett kosmos bortom – med lila klänning

längder av rensband

Gräsmattan utanför är gul, nyss kom regnet och det var som om gräset
stötte dropparna ifrån sig, som om stråna slutit sig och ändå tycker man att där borde finnas en ohejdad törst.

Kanske är det lite som livet, när man trampar fram nu är allt så sprött
Väljer den hårda asfalteringen istället för att gå sönder över genvägar ~”söndagsreflektionen”

Jag har tvättstugan i dag, väntar hem sonen med ett lass. Han har varit i Hultsfred, fan Linkin Park ställde in sin spelning, det var surt!

Jag har totalstopp i köksavloppet, försökte fixa det själv igår men det sitter för långt iväg, har inget rensband men jaja, nu fick jag städat under vasken iaf, får ringa vaktis imorgon.
Satt stor lapp vid kranen att inte spola vatten, reflexmässigt är man där hela tiden och drar så jag var tvungen.

om stillastående vatten uppfläkt i djupa drag

vi stod bland massvält med ryggarna ut
talade om civilisationen och andra vansinniga projekt
om innebörd

extrem

obduktionsrapport; skadorna påminner om
de som uppkommer vid eget vållande

slut rapport

*

det är dagen före död

vi undviker ordet; gerilla gerilla gerilla
det finns andra ord såsom Sveriges honorärkonsul
som ligger långt mer obegripligt
här finns vägar som inte leder någonstans

trots allt
går de mellan våra punkter

formlösa människoburar
ett rekviem

så är det överallt i världen
det kan vara engelska parker
vi sover i ett runt rum, sover oroligt

det vilda kan naturligtvis betraktas som ett paradis
ett naturtillstånd med karaktär av labyrint
lockar hjältar

vi saknar armar och ben; motståndslösa
en död uppsvälld hund tar plats
i våra magar; jäser till en explosion

eget vållande

slut summering

inför fas som vrålapa

Om inte jag hade slutat bita på naglarna så skulle det smattra som fan just nu
MEN my nails är allt för vackra
Minuter före avspark och det är ju ruskigt stormigt inuti, framförallt är jag riktigt happy över att Lagerbäck bär kostym och inte tassar runt i träningsoverall. Phew!!!
Bara det är en seger

kriser och sår i ett sommarvakuum

ok så är jag tillbaka, man borde inte lämna sin blogg i månader vind för våg utan meningar eller innehåll och jag har inget försvar, så enkelt är det – jag har inget försvar – men spelar det någon roll?

hur samlar man upp igen

de brokiga trådarna, de spretiga spetsarna

Syrran ringde imorse, hon står vid rand eller mer snarare ett gap och vippar, vippar

Kris väger som ett äckel på tungan men det är nog hennes tur ja, hon måste klippa band och ta sig ur ringen. Inte måste som i – måste därför att det finns inget val – utan måste därför att det handlar om former av överlevnad.
Inte fysiskt, aldrig fysiskt det kan jag inte tro men mentalt och nog är det av art att värna.

Jag river inte mer här nu utan bara sammanfattar att morgonen började med hennes ton som låg kvar i sin desperation över dagen.

I wish you all well the next day…

alkoholblues (indränkt barndom – samtal)

ibland är livet AA – form av tvagning

- De kallar dig trasig, att det faktiskt är så enkelt
människor kan gå sönder, jag rör vid jord varje dag
mitt huvud bara ett flöte i sörjan, varför håller dessa händer ihop,
ihop till en helhet. Djävla cirklar!
Jag måste inte känna dig, måste jag?
- De säger att inuti dig bor någon väldigt liten, en som inte når
Jag har svalt min tunga men du, du hörs även när du inte lever
slutade visst för länge sen, jag tror det var samtidigt som du
dräpte oss andra, hammare – slag, du mullrade och jag,
jag fick slåss med jättar, en järnstång i vardera hand, in i fållan!

Vem faller snabbast ur svartgräsets klotformiga gömmen
bror, bror, syster och så ytterligare en syster, på rad
Borde jag känna dig, borde jag?

Hår skymmer alltid sikten vid blåst ändå klipper jag inte av
och visst vill jag mer än bara veva luft.
Svarta fläckar mot gul tapet, ett barnrum kan också bli vuxet,
urvuxet över en natt

Behöver jag känna dig, behövs du?
- De hävdar att man slutar när man är klar, att bilder förändras
för att man vill och att mönster inte har ett varaktigt djup
Det handlar inte om mognad – ändå skriver de årtal i marginalen
och böjer rygg i lätt vind, ett delirium

 

du eller jag

jag