Omvälvande och overkligt men jag landar nog snart – om inte annat nästa helg

Under 40 och farmor, gör det mig annorlunda? Det känns så, men kanske är det bara för att allt är så nytt och mitt landningsställ ännu inte vidrört mark. Är fördomar något jag applicerar på mig själv eller är det faktiskt så att omvärldens blickar förändrats? Två månader är kort, ja alltför kort tid – visst är det så! Kanske ikläder jag mig blåflugans irrande helt utan orsak men jag måste erkänna, jag famlar – om än aldrig utan kärlek utan mer snarare utan identitet – helt plötsligt! Ja, ni ser – bzzz bzzz!

Mitt barnbarn finns 50 mil bort där han bor tillsammans med sin mamma, som jag mött endast en gång i verkliga livet, numera ”möter” jag henne minst en gång i veckan via sms. Konstigt men jäkligt – ja, BRA! Återigen ter sig livet märkligt, fasettliv ur flugans ögon. Min molekylsträng sammanvävd med annans, ofrivilligt men ändå naturligt frivilligt och jag känner mig utlämnad, blottad och sårbar – samtidigt berikad och given en gåva. Ett mirakel – det är just vad han är – LINUS

Nästa helg ska vi ses!