slutna spjäll och matjes eller alternativ

midsommar imorgon…

inte hysteri, stress, jäkla-skit-väder-ilska eller det kommersiella tvångsgapet och alla måsten omkring.
Inte kryddsnaps i strupen innan kl. 12 eller variationer av denna – fläder, lakrits eller viol, samma, samma – överflödet eller det påklistrade familjelyckoruset, vännens sliskige man som tror han är don Juan, eller alla krismöten bakom knuten med annan vän som tror sig själv om inget – nej, nej, självklart är det inte därför…

jag tycker så mycket om högtider, jag rår inte för det – jag tycker verkligen OM våra högtider, alla högtider.

Ibland känns det nästan som om man borde skämmas, som om det är någonting riktigt läskigt fult med traditioner men jag tycker det är fint, så länge man kan hålla det naturligt och utom tvång i sitt format.

Lite respekt måhända?

Ok, det borde inte behövas en speciell helg för att umgås, jag vet, argumenten haglar ofta tunga och anti-trupperna är vida utbredda med höga rop men för mig är högtider barndom, varm sådan,
med mycket glädje, närhet och människor, levande människor, färgrika människor, naturliga människor.

Midsommar är landet, myggbett, krans av prästkragar och klöver, jordgubbsröda fingrar och leenden upphängda kring öron, barfotadans, gräsfläckar på knän och kläder, ris a la malta och slick runt munnen, trängsel under presenning eller på altan när regnet kommer. Smatter, smatter, smatter. Bottenlösa, oförstörda pupiller svävar. En hinna i den skimrande imman, ljuset – det fantastiska ljuset!

Man saknar gemenskap när den inte längre finns så uttalat formad som förr och nog är vi allt väldigt traditionsbundna och släpper knappast annan in när väl årsringarna är knutna.

Tänker på pappa idag och hans ensamhet, tänker på mamma och hennes ensamhet, tänker på mig och mina syskon och våra former av ensamhet som liksom finns där i kulissen, oroligt hm… jag skulle inte kalla det vankande utan mer snarare diffust närvarande, betraktande.

Hur spjällen sluts